| Historik | Verksamhet
EMS huvudsakliga verksamhet är att tillhandahålla professionella studior för produktion av elektroakustisk musik. Dessutom arrangerar man seminarier, CD-utgivning, scenproduktioner, festivaler, beställningsverksamhet och kurser i elektroakustisk komposition samt fortbildningskurser. I begynnelsen hade man även ambitionen att verka som ett forskningscentrum. Utöver detta har en viktig uppgift alltid varit att verka för elektronmusiken som informatör och opinionsbildare, både i Sverige och utomlands.
Organisatorisk bakgrund
För att kunna förstå dokumenten i Elektronmusikstudions (EMS) arkiv, som spänner från tidigt 1960-tal till 2008, är det nödvändigt att tämligen utförligt redogöra för studions hittills ganska bristfälligt dokumenterade tillkomsthistoria, dess olika huvudmän och verksamhet.
Redan under slutet av 1950-talet började en grupp svenska tonsättare, varav många med anknytning till experimentscenen Fylkingen att intressera sig för elektronmusik. Under Karl-Birger Blomdahls och Knut Wiggens ledning framfördes redan 1957 önskemål till Sveriges Radio om att låta bygga en elektronmusikstudio i Stockholm, men de bar inte frukt. Försöket upprepades året därpå med samma negativa resultat. Knut Wiggen som var ordförande i Fylkingen från 1959 fram till 1969 blev sedermera chef för EMS 1964 och förblev så fram till 1976. Framförallt Wiggen drev de forskningsmässiga aspekterna av projektet vilket senare ledde till konflikter med tonsättarfalangen kring EMS. Genom ett samarbete mellan Fylkingen och ABF och ett anslag från Wallenbergfonden kom dock en elektronmusikstudio av mer primitiv karaktär till stånd i ABF:s lokaler på Sveavägen i januari 1960.
1962 beviljades Knut Wiggen och civilingenjören Norman Gleiss ett resebidrag för att studera andra elektronmusikstudior runtom i Europa. Resan resulterade i skriften "Stockholmsstudion för elektronisk musik 1962". Redan i detta skede antyddes det som kom att bli EMS särmärke, nämligen en digitalt styrd analogstudio. I mars 1963 anordnade Fylkingen ett seminarium inom ramen för arrangemanget "Stockholms elektroniska festspel". Här diskuterade Iannis Xenakis och andra framträdande företrädare för den europeiska elektronmusikscenen "datamaskinmusik", estetik och planerna på den nya "Stockholmsstudion".
Då K-B Blomdahl var påtänkt som ny chef för musikradion gjorde han hösten 1963 ytterligare en framställan om behovet av en elektronmusikstudio i Stockholm. Den 20 september tillsattes en arbetsgrupp på Sveriges Radio, med Knut Wiggen och civilingenjören Tage Westlund som konsulter, med uppdrag att utreda förutsättningarna för att konstruera denna banbrytande hybridstudio.
Den 18 december 1963 presenterade gruppen sin utredning som involverade byggandet av inte bara en "produktionsstudio" utan även en "pedagogstudio" och en "klangverkstad" samt en studio för digital ljud- och bildproduktion, film mm.
En egenhet med det här projektet var att deltagarna föresatte sig att utveckla all utrustning själva. För att förvissa sig om att detta var görligt enades man om att inleda försöket med en sex månaders testperiod kallad "etapp 0". Westlund och Wiggen löste de flesta svårigheterna på tre månader och i juli 1964 tas så beslutet att bygga studion. Konstruktionstiden beräknades till tre år med en budget på 2,5 miljoner kronor. Det stod ganska snart klart att tidsplanen inte skulle hålla och man fick särskilt problem med den digitala styrningen av studion. Efter en turbulent tid anlitade man slutligen, i juli 1966, företaget Datasystem AB att fullgöra den digitala delen av studioprojektet. Detta samarbete visade sig också problemfyllt. Man tvistade om fakturor och Datasystem AB höll därför inne med nödvändig dokumentation av sitt arbete vilket förhindrade fortsatt utvecklingsarbete.
Detta var en expansiv period för Sveriges Radio som 1965 började flytta in i det då färdigbyggda nya radiohuset vid Gärdet. Efter sig lämnade man de tidigare lokalerna på Kungsgatan 8. Här inhystes nu istället EMS. Under väntan på att den stora studion skulle bli funktionsduglig lät man hösten 1965 installera en mindre, helt analog studio som fick överta namnet "Klangverkstaden" från de ursprungliga planerna. Detta provisorium fick ersätta den egentliga studion ända tills den slutligen var operationsduglig en bit in på 1970-talet.
När Karl-Birger Blomdahl avled i förtid 1968 förlorade EMS plötsligt sin främste beskyddare på Sveriges Radio. SR hade redan tidigare tröttnat på sin besvärliga och kostsamma "gökunge" och såg sig om efter alternativa driftsformer. Planerna på att låta EMS bli en egen stiftelse diskuterades redan 1967 och blev verklighet i juni 1969 med Sveriges Radio, Kungliga Musikaliska Akademien och en ny organisation ledd av Knut Wiggen, FylFST ("Den lilla stiftelsen"), som nya huvudmän. FylFST var en samarbetsorganisation mellan Fylkingen, Föreningen Svenska Tonsättare (FST) och Sveriges Kompositörer av Populärmusik (SKAP) som skulle tillvarata tonsättarnas intressen i "den stora stiftelsen". FylFST upphörde dock redan 1973 efter att dess funktion övertagits av det konstnärliga råd som inrättades 1972. Efter stiftelsebildningen 1969 blev staten (som genom främst Utbildningsdepartementet utbetalade medel till verksamheten) EMS nya finansiär.
Redan i ett PM från början av 1969 konstaterade Wiggen behovet av att överge de ursprungliga planerna på att konstruera all apparatur själva. 1970 lyckades EMS utverka ett nytt anslag i storleksordningen 2,5 miljoner för inköp av en datamaskin (ett behov som aviserats redan 1965) och utveckling av programvara att styra studion med. Programspråket kom att kallas EMS-0 och utvecklades i omgångar till EMS-3. Samtidigt lyckades professorn i komposition vid musikhögskolan i Stockholm, Ingvar Lidholm, utverka ett anslag om 600 000 kronor för uppförandet av ännu en elektronmusikstudio vid Musikhögskolan. Uppdraget att konstruera studion gick till EMS som tog tillfället i akt att pröva modernare tekniska lösningar. Bygget skulle tjäna som prototyp för "den lilla studion" som skulle byggas på EMS. Musikhögskolans studio stod färdig redan 1971.
Även EMS bedrev en omfattande utbildningsverksamhet genom Kursverksamheten (senare omvandlat till Folkuniversitetet). Man ordnade både s.k. amatörkurser som var förberedande kurser för de högre studierna, bl.a. EAM-linjen.
Man fick efterhand en någorlunda manöverduglig studio, men behäftad med många brister. Framförallt var det inbyggda konstruktionsbrister som inte medgav att datorns kapacitet kunde utnyttjas till fullo vilket innebar en krånglig arbetsprocedur och starkt begränsad produktionskapacitet. Konflikterna mellan tonsättarna och Wiggens forskningsanspråk fortsatte och 1975 blev konflikten så svår att Wiggen lämnade posten som studiochef.
1976 lyckades man värva den amerikanske kompositören och programutvecklaren Jon Appelton som ny studiochef. Han fann en studio i upplösning, inga nya anslag för driften av studion och samarbetsovilliga tekniker. Han lämnar Sverige i vredesmod efter sex månader med omdömet: "EMS är musik-sveriges Wasaskepp!" FST:s ordförande Gunnar Bucht och andra började vid den här tiden resa krav på en nedläggning av EMS och att apparaturen borde överföras till musikhögskolan. 1977 genomförs en stor statlig utredning om EMS framtida öde. EMS lyckades dock väcka opinion för ett fortsatt stöd för verksamheten och utverkade ett nytt anslag på 3,5 miljoner kronor.
Den sedan 60-talet vid EMS verksamme tonsättaren Lars Gunnar Bodin övertog i praktiken skötseln och blev 1979 vald till ny studiochef. Han genomdrev en upprustning av den lilla analogstudion och lät bl.a. installera ett nytt 24-kanaligt mixerbord och ersätta den då tio år gamla PDP-15 datorn med en ny VAX 11 dator. Den nya studion stod färdig 1980 och medförde en nytändning för EMS. Studion mötte dock snart nya ekonomiska utmaningar i form av kraftiga hyreshöjningar för lokalerna på Kungsgatan 8. EMS lyckades återigen vända situationen till sin fördel och kunde 1985 flytta in i helt nya specialdesignade lokaler i Münchenbryggeriet på Söder Mälarstrand 1985.
1989 ersatte Hans Lunell Bodin på studiochefsposten. 1993 Blev Ulf Stenberg ny studiochef och sedan 2004 är Mats Lindström verksam som studions chef. 1995 fick EMS återigen en ny huvudman och blev nu en självständig enhet inom Rikskonserter.
Namnformer
Studion har under gångna tider verkat under olika namn:
Från 1962: Stockholmsstudion
Under 1964: Experimental musikstudio
Från 1965: Sveriges Radios elektronmusikstudio
Från 1969: Stiftelsen Elektronmusikstudion
Från 1984/85: Stiftelsen Elektroakustisk Musik i Sverige
Från 1995: Elektroakustisk Musik i Sverige
Från 2010: Elektronmusikstudion
Huvudmän
1964 Sveriges Radio
1969 Kungliga Musikaliska Akademien, SR och FylFST
1988 Kungliga Musikaliska Akademien, Rikskonserter, SR, FST och ICEM
1995 Rikskonserter
Studiochefer
1964 Knut Wiggen
1976 Jon Appleton
1979 Lars-Gunnar Bodin (i praktiken fr. 1977)
1989 Hans Lunell
1993 Ulf Stenberg
2004 Mats Lindström |
| Parallella namn | Stockholmsstudion, Experimental musikstudio, Sveriges Radios elektronmusikstudio, Stiftelsen Elektronmusikstudion, Stiftelsen Elektroakustisk Musik i Sverige, Elektronmusikstudion, Elektroakustisk Musik i Sverige |